Att bekämpa hopplösheten

Det finns alltid en väg, du har ju tagit dig dit.

Ibland kan det kännas som stopp. Totalt. Hopplöst, håglöst och ingen utväg. Alla har kanske inte varit där. Vid återvändsgränden har många varit men att vara där i ett mentalt skick som inte klarar att förmå oss att se oss omkring och hitta vägen därifrån händer kanske fler än vi kan tro. Du får själv måla upp bilden av hur återvändsgränden ser ut. Men ibland kan det verkligen vara en gränd med en enorm mur rakt fram och till höger och vänster finns också väggar eller hinder som kanske ter sig omöjliga att forcera. På andra sidan finns det du drömmer om och känslan är att du aldrig kommer att komma dit. Ska livet vara så här? De gångerna är kanske enda lösningen helt om. 180 grader och gå tillbaks till korsningen där vi valde fel väg. Det händer alla. Vi navigerar fel och anledningen är inte att kompassen är trasig. Det är vi som inte litat på den och gjort felaktiga val. Vi låter instinkten, vårt undermedvetna och självskyddet göra felaktiga val. På vägen ploppar signalerna upp som varnar oss för att vi nog går fel väg men vi ignorerar dom och tänker att det löser sig nog, på nåt vis. Ofta kanske det gör det och det behöver inte vara så allvarligt vilket gör att hindren går att överbrygga. Och vi lär oss något. Men de gånger vi traskar vidare för att oundvikligen hamna där vi egentligen vet att vi kommer att hamna? Och vi till slut inser att det enda som hänt är att vi satt oss i en situation där ”stolthet” och visst mått av självförnekelse kommit ikapp, hoppat upp och bitit oss i arslet? Var lugn. Det kanske är det bästa som hänt dig. Fast du inser det inte just nu.

Jag tycker mig se det lite överallt. Ledsamhet, svaghet och hopplöshet. Det är lite som att se en ständig uppgivenhet men den jag ser, ser det inte själv. Jag har reflekterat om roller. Jag har reflekterat om avsaknad av självinsikt. Jag har reflekterat om rädslor. Jag reflekterar i princip alltid om autopiloten, medvetna val och att ta kommandot över livet. I min värld hänger allt samman. Jag kan inte välja och vraka och bara plocka godbitar. Alla som ätit en skål med blandat godis vet att den minst goda ligger kvar på botten och till slut sitter vi där och äter tvärsura karameller fast vi inte tycker om dom. Grejen är att vi behöver inte äta upp dom. Faktiskt. Antingen kan vi ge dom till någon som faktiskt uppskattar dom eller så kan vi helt enkelt slänga bort dom och fylla skålen med bitar som vi tycker bättre om. Men om du ändå väljer att äta klart till botten så kan du inte direkt skylla på någon annan? För många håller fast vid saker av fel anledningar. Vi är experter på att hitta argumenten som lurar oss själva. Jag pratar om relationer, arbetsplatser och dåliga vanor i största allmänhet.

Livet är ibland som godisskålen. Tänk om skålen är jättestor och du håller fast vid samma skål och bara fortsätter tugga? Vi gör val. Hela tiden. Men om vi inte tar tag i rädslorna så är det tufft att leva drömmen. Vi har förväntningar kring oss. Men, hej, de flesta förväntningarna existerar inte! Vi tror att andra tycker. Vi tror att andra ska reagera så det blir otäckt. Vi är ena riktiga feglortar… Genom rädslorna som är obefogade låter vi andra styra oss och vi kontrollerar inte själva våra liv. Hur krasst och enkelt det än låter så kan jag inte uttrycka det enklare kring något som vi krånglar till förbaskat mycket. Men att ta till sig det är inte det lättaste. Ofta är behovet som störst när vi är som mest sårbara. När vi står där och inte vet varken ut eller in hur tusan vi ska fixa det. När hopplösheten är som störst… Men det är just där och då som du kanske landar ordentligt i självinsikten. När du äntligen kan erkänna högt för dig själv det där som du egentligen redan vet men aldrig vågat. Och som du aldrig vågat berätta för ens dina närmaste. På grund av rädslan för obefintliga förväntningar. Du tror på riktigt att någon som älskar dig och brytt sig om dig så länge kommer att bli besviken på dig? Bli arg på dig? Säga till dig att du är korkad, svag eller allmänt vara en stor idiot? På allvar? Skulle det mot förmodan komma en reaktion som ens liknar dessa kan det också vara en bekräftelse på något du egentligen redan känt. Falskhet. Någon som bara utnyttjat dig. Någon som bara sugit din energi. Ensidighet.

Dagens reflektion kanske låter cynisk men ibland är det en bitter känsla att komma till insikt. Bitterheten kan dock endast riktas mot dig själv. Och vi behöver kunna skaka av oss dammet. Vi behöver släppa prestigen. Vi behöver leva våra liv så att det fungerar för oss själva. Inte för andra. Alla behöver ta det egna ansvaret. För det krävs det mod. För det krävs det att blotta sig och be om hjälp. Det finns alltid en väg. Men vi kan behöva hjälp för att hitta tillbaks till den rätta vägen och väl där behöver vi själva vara den som navigerar utifrån vår egna inre kompass. Skrik ut, bli förbannad och ta tag i dig! Ordentligt. Sluta spela roller, sluta spela offer, sluta spela Allan och sluta utge för något du inte är. Det som kommer att ske är att du förändras positivt. När du upphör att leva i en falskhet. När du slutar ge allt av dig själv till andra. Ge dig till dig själv. Andas ny luft. Det är en befrielse. Det är inte gjort från ena dagen till den andra. Det börjar med ett steg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.