Jag är jag. Du är du.

Vet du att vi är olika? Självklart vet du det. Alla vet att ingen är en exakt kopia av en själv. Vi ser olika ut. Vi rör oss olika. Människor är längre, kortare, tjockare eller smalare än varandra. Människor har olika färger på hud, hår och ögon. Biologiskt är vi uppbyggda på samma sätt. Vi har samma kroppsdelar, organ och har samma funktioner. En del av oss kanske föds med någon typ av biologisk avvikelse. En del av oss drabbas i livet av sjukdomar och skador. Inget av det här är okänt för någon av oss. Men varför verkar de flesta tro att alla andra ska reagera på samma sätt som en själv? Hur kan man tro att den man pratar med ska uppfatta saker på exakt samma sätt som en själv? Varför tror människor att andra ska tycka samma som en själv?

Vi har inte samma logik. Vi drar inte samma slutsatser. Vi tycker inte samma saker. Vi delar inte samma intressen. Vi kan inte samma saker.

Därför ska vi inte bli irriterade på varandra. Den som inte förstår dig behöver inte vara en idiot för det. Den som gör fel i dina ögon kanske gör rätt i sina egna? Nu finns det avarter av det mesta. Det finns dom som med vilje gör saker för att irritera, reta upp, sabotera eller illvilja gör ett eget val att vara en medveten idiot. Det finns såna. Men dom lägger inte jag min energi på att irritera mig tillbaka på. Jag kan välja att försöka förstå och hitta vägarna fram till dennes tankar. Av rent intresse. Men det intresset kan också hjälpa någon att komma till insikter och må bättre. För jag är övertygad av att den typen av konstigheter och beteenden beror på att någon inte mår bra, har dåligt självförtroende, saknar självinsikt eller lider av någon sorts obalans i sitt liv. Ofta finns en rädsla som bottnar sig i olika egna trauman, miljö, arv eller kultur och sånt som formar en människas beteende. Jag stöter ibland på folk som jag väljer att undvika att försöka förstå. Vi är då så långt ifrån varandra att jag vet att det bara kommer kosta alldeles för mycket energi som jag säkerligen inte får igen.

Om man reflekterar över denna sorts funderingar och börjar lyssna, observera och analysera så kan jag upptäcka att det stämmer rätt väl. Där är vi ganska lika. Men det kräver att jag är trygg i mig själv och vågar vara öppen. Att jag törs prova på en djupare dialog. Att visa att jag vill förstå. Det handlar om kommunikation. Om alla kunde kommunicera med alla och förstå olikheterna, ta hänsyn till olikheterna, att inse att vi reagerar och tycker olika utan att bli frustrerade, arga eller idiotförklara varandra skulle vi nog tamejtusan uppnå världsfred 🙂 Men som vi alla förstår känns det som en utopi. Det är det verkligen om vi tror att det är gjort i ett tjillivipp. Men om vi med detta jämför med resan på tusen mil som jag tjatar om? Om målet med den resan nästintill skulle skapa den där världsfreden, skulle inte det kunna vara intressant att ta det första steget för just det? Det vi skulle få vore till en början djupare vänskap, färre hemmagräl, gladare arbetskamrater, leenden från grannar osv. Vi skulle uppleva fler ”happy thoughts och happy moments”, vi skulle bli mindre stressade men få mer gjort.

Olikheterna skapar konflikter. Människor är konflikträdda. Är du konflikträdd? Väljer du att inte säga vad du tycker? Väljer du att hellre stämpla folk som idioter än att försöka förstå genom dialog? Väljer du att vara fördomsfull och hålla dig närmast de som skapar minst risk för konflikt, osämja eller jobbiga samtal? Om det är så, så är det fullt normalt. Vi kanske inte gör det hela, hela tiden. Men då och då gör vi det för att det är det enklaste. Men när vi gör det, väljer vi också att faktiskt göra det svårare för oss. Det är samma dilemma som att störa sig på den lilla saken och aldrig påpeka det. Det är sånt som kan leda till skilsmässor pga strumpan på golvet. Det är inte en strumpa som är orsaken. Det är tusen strumpor. Hänger du med? Känner du igen något av det? För visst är det svårt att efter många år berätta för en nära vän, man, fru, sambo, syskon, arbetskamrat etc, att man retat sig på en pyttedetalj? Det känns ju skitlöjligt och en sån sak blir vi rädda för? Därför är det ju bäst att ta upp det direkt. Och man ska inte vara rädd för att ta upp det lilla efter lång tid heller. Man kan säga det på ett enkelt sätt. Man kan faktiskt säga ”du, jag har kommit på att…och jag har nog inte fattat förrän nu att jag stör mig på det utan att begripa det” eller nåt liknande. Det viktiga är att våga och det normala man får tillbaka är inte ilska!

Jag tror att det är mer vanligt att olikheterna skapar konflikter på arbetsplatser än i hemmet. Det kan bero på olika roller, vilken ”status” vissa har, vilken formell makt de har, vilka grupptillhörigheter man har osv. Vi använder också argument som ”vi behöver inte vara vänner bara för att vi jobbar ihop”. Jag tror de argument vi väljer att plocka fram kommer ur samma verktygslåda. Det handlar återigen om den enkla vägen, att stanna i vår komfortzon, om att skydda oss själva från det otäcka och okända. Och att vi inte tänker efter i det medvetna. Att vi helt enkelt låter autopiloten styra oss. Återigen kommer jag till samma slutsatser när jag reflekterar. Vi är så enkla att vi gör allt komplicerat för att vi inte tänker efter före. Vi är rädda

Jag är jag. Du är du. Jag vill förstå både jag och du. Jag vill vara modig. Hur vill du göra?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.