”Dumma dej, eller Du är dum!”

Tänk så många konflikter, hur mycket osämja, så många sårade känslor, så många spruckna förhållanden och floder av tårar som orsakats av att vi helt enkelt inte förstår varandra.

Vi har en förmåga att projicera utåt. Vi hittar felen hos andra. Det är inte mitt fel att en annan person är korkad och inte fattar. ”Vilken planet är han född på?” Vi utgår från att andra personers handlingar är medvetna och riktade mot oss. Men det kanske började med att ”han slog tillbaka”? Hur startade det egentligen?

Har du personer som varit en del av ditt liv? En viktig del av ditt liv? En viktig person? Som nu är borta? Hur blev det så och vad gjorde att ni gled isär eller fick ett plötsligt uppbrott? I något av mina första inlägg här så skrev jag om strumpan som symboliserade droppen som får bägaren att rinna över. Bristen på kommunikation och ömsesidig förståelse kan driva två människor ifrån varandra, i små steg som ingendera förstår. En dag ligger strumpan där och uppbrottet är ett faktum. Tidigare skrev jag om det som orsak till gräl eller osämja. Idag avser jag uppbrottet, avslutet, brytningen. Har du någon du kommer att tänka på? Som försvann och som du idag inte förstår varför denne försvann? Hjärnan har säkert registrerat strumpan. Men om du grävde lite djupare så kanske du hittar de bakomliggande orsakerna eller iallafall fler situationer som grundade uppbrottet?

Jag är nog inte ensam om att som barn ha sagt till en kompis, ett syskon eller annat barn vid något tillfälle: ”Du är dum!”. Med plutande läppar och sänkta ögonbryn under en rynkad panna? Händerna knutna utefter sidorna och överkroppen något framåtlutad? Och som avslut en lipande tunga och en helomvändning och marschsteg som högvakten skulle avundas? Hur många gånger har vi känt för att göra likadant senare i livet? Symboliskt så har vi nog gjort det men vi har betett oss lite annorlunda. Inte så rakt som ett barn. Vi kanske väver in det snyggt, slätar över det och tar oss ur situationen bara för att få fly. Och därefter undvikit att ta kontakt igen?

Kanske det varit bättre att bara säga ”Du är dum!” fast på ett smidigare vis? Helt enkelt att ta upp att känslorna faktiskt vill uttrycka sig exakt så? Och sen kan man, om man har en ärlig relation, bena ut varför det blev som det blev. Det är inget konstigt egentligen. Vi är ju bara olika. Och vi befinner oss i olika faser, mår lite olika och söker plats i livet.

Det finns en del olika personlighetstester. Du kan få fram profiler på vem du är och hur du fungerar, varför du reagerar på ett visst sätt i olika situationer osv. Du kan vara ett lejon, du kan vara blå eller helt enkelt en bokstavskombination! Det används exempelvis vid rekryteringar eller vissa utbildningar. Chefer ska veta hur man hanterar olika ”typer”. Ledare ska veta vilken ”typ” de själva är. Jag har funderat en hel del på detta, därav denna reflektion. Jag tror egentligen att reflektionen startade när jag läste om ett exempel där en persons beteende beskrevs, hur en situation hade uppstått och att ”experten” som skrev detta menade att : det var ju inte så konstigt eftersom personen var en viss typ. Och att han därför inte tog det personligt. MÄ? Alltså, hur många är vi som är experter på beteendetyper? Vi tänker ju inte ens på att vi är olika. Vi utgår från oss själva och avvikande beteenden beror ju bara på att andra är dumma? Det som slog mig var att det borde vara lag på att känna sig själv så pass att vi vet att vi kan påverka andra så pass mycket. Lika mycket lag borde det vara att vi kände till vilka andra typer/profiler som finns och hur de fungerar. Borde inte det vara obligatoriskt i varenda skola och uppfostran? Vi kanske inte undkommer osämja på skolgårdarna direkt. Det kan ju ta lite tid att koppla ihop att reaktioner beror på något annat än att den andre är dum. Men ju äldre vi blir desto mer skulle vi fatta? Och att vi inte bara ska acceptera andras beteende hursomhelst. Vilken rätt har den som är mest ovetande om sig själv att vara mest dum? Så att den som känner sig själv bäst ska vara den som biter ihop, som sväljer, som accepterar?

Nu är det nog en utopi att tro att kunskap om människotyper, profiler, färger eller djurarter vi kan kallas, kommer att rädda världen. Men jag kan inte låta bli att tänka att medvetenheten om att vi är så pass olika skulle kunna göra livet lite enklare, mindre konfliktfyllt och helt enkelt trevligare. Och att du kanske kommit på ditt egna exempel på märkliga avslut av relationer? Kom ihåg nu att det inte bara är den andres fel… tänk om det är du själv som ”smitit undan”, som bröt med en annan? Och lämnat en annan person undrande över vad det var som hände? Kanske var det jag som var dum?

2 reaktioner till “”Dumma dej, eller Du är dum!”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.