Bruset och det höga tempot – Jag vill ruska om människor!

På spaning under en paddeltur i Skärblacka skärgård sommaren 2017

Jag har själv varit där. Länge. I bruset. Det är märkligt vilken känsla som infinner sig efter att autopiloten har stängts av. Jag inser ju nu att jag under flera år bara kört på i invanda mönster, tagit beslut på rutin och gjort eller inte gjort saker genom ögonblickliga beslut. Som en form av principer som byggs upp över tid och aldrig ifrågasätts av mig själv.

Efter den stora förändringen, ”avhoppet” och omstarten jag gjort i och med det, så har jag som jag redan beskrivit, hittat tillbaka till mitt gamla jag. Jag har roligt igen, jag njuter av livet, jag återupptar kontakt med vänner jag inte talat med på flera år. Jag är i nuet och har fokuset där jag är just nu. Tänk att det skulle vara så svårt och ta så lång tid att komma till den insikten. Det började förändra sig den dagen det hade gått för långt. Den dagen då jag kände att något var uppenbart fel med mig. Jag blev sjukskriven och påbörjade omstarten där och då. Först utan att begripa något alls, att bli rädd för mina egna känslor och bara uppleva mörker. Jag tog hjälp, vilket jag också redan tagit upp, alltså vågade vara svag…;) och jag bestämde mig nog där och då att där tänker jag aldrig hamna igen! Sen tar det tid såklart. Det är ingen ”quick fix”. Och jag skulle både må bättre samtidigt som jag identifierade vad jag faktiskt ville med mitt liv. Perioden därifrån till för två månader var en process som tvingade mig att se rädslorna i vitögat, alltså att ”erkänna” för mig själv och acceptera mina egna brister, som ju på många sätt var orsaken till att jag hamnade där jag gjorde.

Efter att ha skrivit på bloggen, jobbat med uppstarten av mitt egna företag och varit aktiv i nätverkande, kontakter med nya människor, återupptagande av kontakten med gamla vänner osv så har jag också gjort det som en studie för att bekräfta mina egna teorier. Nu när jag kan stå still i stormen och observera kan jag också se hur i princip alla människor på ett eller annat vis befinner sig i samma situation som jag gjorde. I lite olika skepnader såklart och med andra förutsättningar än jag. Men ändå så är likheterna slående. Det brusar och stormar och alla springer. Alla gör det på något vis och det är i princip ingen som själv förstår det. När jag pratar om det och diskuterar det utifrån mitt perspektiv så är igenkänningsfaktorn stor. Jag har inte vid något tillfälle hört motargument. Jag berättar hur jag upplevt och gjort mina förändringar och där och då kan jag uppleva och höra att det mottagits och kanske kan vara till stor hjälp. Men trots det så blinkar det förbi som allt annat i livet, i den stadiga strömmen av brus. Jag ser alltså mitt framför mig att det inte hjälper. Personen framför mig är inte mottaglig. Det är rena teflondräkten de har på sig!

Människor tar sig inte tid. Att läsa verkar vara det svåraste av allt. Långa texter, gud förbjude mina inlägg, kan vara bra exempel. Om man orkat läsa så är nästa steg att ta till sig innehållet. Efter det, att reflektera, dra nytta av och göra liknande fast på sitt eget sätt, är det stora klivet till förändring. Hjälp till självhjälp, böcker eller annan litteratur, föreläsningar, tv-program osv mm etc. Hur stor nytta gör det? Jag börjar få känslan av att stor volym information som repeteras, möjligen kan få klockor att ringa om man hört eller sett det tillräckligt många gånger. Är det där vi hamnat? Är tempot så uppskruvat och bruset så högt att det blivit ett hinder i sig så stort att det känns omöjligt att forcera? Jag vet faktiskt inte men av vad jag ser och hör så upplever jag att de flesta anser sig veta exakt var dom befinner sig, att de har full koll på läget och att det inte finns något som behöver förändras. Men ändå hör jag ständigt att ”det är mycket nu”. De flesta är så upptagna av att vara upptagna. Jag kan inte direkt påstå att jag träffar människor som är närvarande. De känns som ständigt på språng. Jag får en egen känsla av att trots att vi bestämt att träffas, så ”stjäl” jag deras tid. OCh tänk att det först är rätt svårt att bara hitta tiden att ses. Det kan t o m kännas som på nåder eftersom det självfallet är något annat som prioriteras bort. De är redan på väg och det man pratar om gäller bara för stunden. Informationen stannar inte. Den är bara aktuell där och då och hinner inte bearbetas eftersom tiden efteråt är fylld med annat.

Nu ska jag inte bara måla upp en stor och svart vägg och jag tror att du, om du läst ända hit, inte befinner dig mitt i orkanen som blåser bort all tid. Jag tror att du nog kommit en bit på väg och kan ta till dig en del av mina reflektioner. Det är kanske svårt att förstå exakt vad jag menar. Det är svårt att beskriva. Och jag kanske uppfattas som ”religiös” med mina återvunna tankar och positivitet. Tanken är inte att mässa, tanken är att väcka just tankar. Jag kan nog sticka ut hakan och säga att jag varje dag ser människor som skulle behöva ruskas om, att få en örfil för att vakna och få möjligheten att faktiskt på allvar stanna upp. Jag hör ständigt att folk har full koll på läget. ”Det är tillfälligt”. Jag tror ju inte det . Jag har ju upplevt det själv. Jag vet att det krävs förändring för att komma ur och bryta mönster. Och genom att observera, reflektera och skapa teorier så får jag ständig bekräftelse på att de flesta har en obalans och självskyddet jag tjatat om syns så tydligt. Alla hittar argument mot att må bättre. Alla skyller på något som berättigar att sitta fast. Det finns bara en enda person som kan ta beslutet att förändra. Och det är du själv. Men om inte insikten infunnit sig så har du inte ens kommit till startlinjen. Jag har sett exempel på personer där jag så tydligt och klart, inte bara ser utan verkligen känner, att det ropas på hjälp där inne men självförsvaret har så kraftigt övertag att det verkar lönlöst. Det är så starkt att jag önskar att jag kunde banka in ett startskott. Men det gör jag såklart inte. Vem är jag som vet hur du mår? Förstår du paradoxen? Jag tycker hursomhelst att det är väldigt intressant att observera utifrån där jag står i livet. Men jag ska fundera vidare på hur jag möjligen kan formulera mig för att väcka den där första tanken hos andra människor. Känslan kan beskrivas som maktlöshet. Jag försöker inte påtvinga någon annan människa hjälp. Det är inte det jag beskriver. Det jag beskriver är min egen inre önskan att de skulle vilja be om hjälp.

Snart är det jul igen. Jag hoppas att alla får möjlighet att vara lediga. Det är riktigt många som är sjuka runtomkring. Det är inte helt okänt att stress skapar andra sjukdomar och många som ligger nerbäddade i förkylningar från helvetet eller influensor, tycker på ett sätt det är skönt. För allt annat pausas. Det blir en retreat. Fast kanske inte den man helst önskat. Fast kanske kan tiden man ligger sjuk användas till reflektioner och nya tankegångar? Vem vet?

Stäng av autopiloten och säg ja isf nej till det roliga och nej isf ja till det som går emot din vilja. Ha kul! Må bra!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.