Vi lever i en tid där utvecklingen har nått längre än någonsin förr

Från 2002 – du får ta det som det är 🙂 Under fliken ”Reflektioner från förr” hittar du historien bakom detta inlägg.

Vi lever i en tid där utvecklingen har nått längre än någonsin förr. Hmm, faktum är ju att varje ny dag är en dag där utvecklingen nått ännu längre. Strunt samma. Jag funderaren del på om utvecklingen har gynnat oss? Idag styrs ju allt av pengar. Det har varit så ganska länge nu. Innan pengarna fanns mättes värde på andra sätt. Då var det varorna i sig som hade ett värde och man bytte med varandra. Sen började det dyka upp guld, silver och diamanter och annat glimmande som trollband människan och blev ett måste. Rikedom började mätas i sånt som blänkte. Märkligt, för det går ju inte att äta, eller dricka det! Iallafall så hade dessa rikedomar en makt över människan, eller människorna som först upptäckte dessa rikedomar talade iallafall om för andra att det var sånt oätbart som visade hur framgångsrik man var. Metallerna kunde man smälta ner och mynt började användas. Då bytte man dessa ädla tillgångar mot annat man behövde, t ex mat, kläder, husdjur, vapen, byggmateriel eller vad man nu kunde komma på. Man började köpa istället. Om man inte var en av dom som själv hittade eller utvann rikedomar var man tvungen att få tag på det på ett annat sätt. Det enklaste var att stjäla. Ofta blev det våldsamt och människor slogs ihjäl. Tur att utvecklingen har gått framåt. Iallafall så blev även pengarna utvecklade. Nån smart person kom på att man kunde tillverka dom i papper. Man stämplade helt enkelt ett värde på pappret.Sen kunde man använda pappret till att köpa sig guld och silver om man ville.Nu kunde man se vilka som var framgångsrika och inte. De som hade mycket pengar kunde betala andra för att arbeta för dom. Dom som ville att andra skulle arbeta för dom men inte ville betala kunde upplåta husrum och mat för utfört arbete eller så kunde man använda slavar. Slavarna fick arbeta gratis ochs lavägaren kunde håva in pengar från arbetet och bli rikare och rikare på papper och andra tillgångar som han fick när någon annan köpte hans varor eller tjänster. Tur att utvecklingen gått framåt. Det där med slavar var otäckt. Idag får ju folk betalt för att jobba.

Människan är av naturen inte solidarisk. Vi är ju uppkomna på samma sätt som alla andra djur, genom evolution där den starkaste överlever. Nu är ju människan det djur som av människan anses smartast och mest utvecklat. Det måste man ju hålla med om för det skulle inte vara kul att jämföras med en apa eller delfin. Dom vet ju inte vad pengar och rikedom är! Dom bara äter, sover, förökar sig och leker sig genom livet. Tänk hur det skulle se ut om någon annan art i djurlivet började organisera sig. Istället för att dö när dom blev sjuka skulle dom hålla varandra vid liv. Dom skulle skydda sin art mot andra arter och dominera sina områden. För att klara detta skulle en form av hierarki behövas så fördelning av arbete kunna skötas på ett effektivt sätt. Det skulle innebära att dom förökade sig snabbare i en tryggare tillvaro. När områdena som dom lever i blir för trångbodda behöver dom bara flytta. Det finns gott om utrymme. Om det lever andra arter där kan dom flyttas ihop till mindre områden så dom hålls ihop och inte tar för mycket plats. Det blir nog inga problem. Eftersom dom är färre så flyttar dom vare sig dom vill eller inte. Den starkaste har makten. Det finns dock ett problem. Det är när det kommer till viljor. Troligen kommer det finnas några som tycker olika. Dom i sin tur kommer att ha anhängare som tycker likadant. Det kommer att innebära inre stridigheter och dom starkaste står kvar. Om dom oliktänkande överlever flyttar dom till egna områden, lever efter sina principer och slickar såren. Så länge dom hålls åtskilda kommer saker att fungera, men när dom upptäcker att deras favoritmat finns inom andra områden som besitts av konkurrerande grupper så blir det bråk när dom börjar tränga in och försöka erövra det dom vill ha. När det gått en tid upptäcker man troligen att de olika grupperna har olika tillgångar inom sina områden och man kan istället börja byta med varandra så alla blir nöjda. Det kommer att vara vissa individer som planerar, organiserar och talar om för för andra vad dom ska göra. Helt plötsligt har dessa varelser börjat bli civiliserade. Människan har funnit ett släkte som också utvecklats. Hoppas bara att dessa nya civilisationer håller sig på sina egna områden. Annars kan det bli tufft för dom. Vi människor har ju redan stakat in vad som är vårt. En idé kan ju vara att integrera dom i vårt samhälle. Efersom vi är mer utvecklade och därmed smartare, kan dom ju jobba för oss. Vi kan ge dom mat, husrum eller lön så dom klarar sig. Då får människor som inte tidigare varit framgångsrika eller rika möjlighet till en helt egen verksamhet precis som andra som varit framgångsrika gjort tidigare. Men jag hoppas inte att man tittar tillbaka på den framgångsrika slavtiden. Utvecklingen har ju gått framåt.

Tillbaka till det här med solidaritet. Jag har fått för mig att dom som är solidariska är dom som har behov. Genom att agera solidariskt och tala för andra får man anhängare och tillräcklig makt för att påverka och skapa rättvisa. Men sen när ledaren genom idogt arbete själv sitter med makten och uppnått det som var syftet börjar livet att te sig mycket bättre. Helt plötsligt finns det möjligheter att genomföra sina drömmar. Med en lön, tillräcklig för det ansvarsfulla arbete som han utför, kan bosätta sig drägligt, skaffa sig de saker som han alltid velat haft, äter den mat han alltid velat äta, åka till andra länder och titta på hur människor lever där, få nya influenser om hur livet borde te sig och så glömmer han bort varför han hamnat där han gjort. För att kunna göra allt det där som han drömt om kan han ju inte dela med sig och helt plötsligt har han blivit just en som som han kämpade mot förut. Någon annan solidarisk ledare börjar organisera sina medmänniskor och resan har startat på nytt. Nu är det ju inte alltid så men om jag börjar se mig omkring så ser jag det i den närmaste omgivningen, jag ser det på jobbet, på TV. Jag tycker att de ledande politikerna i vårt land gör så och jag tycker det är så lätt att se. De solidariska och våra medier sniffar upp oegentligheter och ställer folk mot väggen och det spelar egentligen ingen roll vad frågan handlar om utan det är svaren som är intressanta. Man erkänner inte att något gjorts fel. Det måste stå i en skolbok för makthavare att man ska alltid skylla på någon annan och samtidigt starta utredningar. Om utredningen visar sig ge en för sann version av händelsen så startar man antingen en ny utredning eller omorganiserar på något sätt så att de ansvariga inte längre är inblandade och tillgängliga för kommentarer.

Vi är alldeles för upptagna med att åstadkomma något som är bättre än det är för tillfället. Jag kan bara gå till mig själv. Jag blir sällan eller aldrig nöjd. Om jag har lyckats åstadkomma något vill jag för det mesta överträffa det. Det är någon form av inbyggd rastlöshet eller liknande. Vi har ju vissa behov och de flesta har nog hört talas om psykologiska framläggningar och teorier. En av dessa liknas vid en trappa där man längst ner har behov av mat, värme och tak över huvudet. I det här läget har man inte utrymme för empati. Det är först när man kommer upp något steg som behovet av social kontakt uppstår. Om vi tittar runt i världen, till de fattiga hörnen, så pågår det krig och folk slår ihjäl varann till höger och vänster och kan inte förstå hur det kan vara på det viset. Tänk själv om du hade en bit bröd och utan den skulle du dö. Om nån då med våld försöker ta din brödbit, vad gör du? Ger du bort den och dör eller slåss du för att behålla den? Det trista är att brödbitsägaren i södra Afrika lever i ett land med en solidarisk ledare som inte behöver slåss för sitt bröd. Kan du tänka dig att sälja av allt du har för att kunna ge mat till massor med människor. Tänk att maten äts under en dag av så många som möjligt. När maten är slut står dom utan och du har inget kvar. Så vill man ju inte göra. Du eller jag kan ju inte ensamma göra något för att försöka vara lite solidariska och ändå behålla det goda liv vi lever. Vi kan ju bidra med ett par kronor till Rödakors-bössan utanför affären där en äldre dam står och skramlar. Om vi inte lämnar några mynt får vi dåligt samvete men om vi gör det får vi dåligt samvete för att det kändes snålt. Iallafall känner jag så. Nej, det är bättre om någon arrangerar en gala. Då kan vi alla unisont sitta framför våra TV-apparater och ringa in några tior. När det handlar om miljoner så vet vi ju att det blir mycket mjöl till de fattiga. Vi skickar ner lastbilar med begagnade kläder, filtar och mat. Vi skickar pengar rakt in på konton i ett fattigt land som används till humanitär hjälp genom de solidariska ledarna som vet var pengarna behövs bäst. Då känns det mycket bättre i samvetet. Mina tior kommer att gå till mat åt ett litet utmärglat barn. Nu fungerar det tyvärr inte så bra ändå. Allting skulle behöva vändas upp och ner. Jag har ju arbetat ihop mina surt förvärvade pengar. Jag vet också att landet dit mina tior gick har rikedomar i form av olja och diamanter. Var finns dom pengarna? Nej, fram för att vi som vet bäst hjälper ledarna i dessa länder. Vi kan ju sköta deras pengar. FN kan utvecklas till en övergipande kontrollfunktion som styr alla länder! Fast det är ju klart, USA är ganska stora och bestämda och har ju hållt på med sånt här på olika håll och det verkar ju inte fungera så bra. Hur sjutton ska vi bära oss åt då? Vi kan bli lite mer radikala i vårt tänkande och agerande. Vi kan stänga våra gränser, slänga ut alla som inte är ursprugna från vårt land, behålla pengarna för oss själva och leva gott. Fast det kanske inte är så lätt, vi måste ju importera varor från andra. Vi har ju inte allt vi behöver själva. Ja, vi kan ju göra det tillsammans med andra länder. Vi kan vara en union som gemensamt har allt vi behöver. Vi kan ha tullar och hårda regler så att inga utomstående blandar sig i. Om vi behöver nåt så har vi tillräckligt med makt och pengar för att tumma lite på reglerna, muta nån solidarisk ledare och vips så är det fixat. Om vi sen expanderar genom att låta fler komma in i vår union bara genom att sätta upp vissa regler som måste uppfyllas så kan vi så sakteliga bli större och större och till slut så kan hela världen kanske vara med? Vi är ju en bit på väg med vårt EU… Men det innebär ju att USA står utanför. Det kanske inte är så bra? Dom är ju ganska duktiga och har så många smarta idéer precis som vi själva fast idéerna går isär. Jag vet inte hur vi skulle kunna lösa det. Vi har ju inte en person som sitter längst upp som deras president gör. Det börjar bli svårt att komma på nån lösning på det här. Om vi redan var förbi det stadiet och alla levde i ett globalt samhälle där alla hade mat och husrum skulle det ändå innebära ett behov av organisation. En president som satt högst upp över alla andra människor kanske? En världspresident! Fast med dagens värld färskt i minne, med terrordåd, kravaller mot världsbanker, krig, flyktingar, religioner, pengar, korrumption, globala företag, nedläggningar, konkurrens, högt tempo, platta organisationer, långtidssjukskrivningar, låga löner, uppköp, börsras, skövling, miljöförstöring, naturkatastrofer, fattigdom, svält, oljeutvinning, bilindustri, utfiskning av haven, genmanipulation, doping, droger, sjukvård, mångkulturella samhällen, rån, stölder, mord, misshandel osv. Listan kan göras lång. Lever vi tryggt? Har utvecklingen gynnat oss? Ja, jag tycker jag har ett bra liv. Jag kan åka på semester till andra länder, har det jag behöver, äter mat varje dag, bor bra etc. Så länge jag kan skärma av allt det där otäcka runt omkring så känns det otroligt bra. Men jag kan inte låta bli att tänka på att jag kanske ska sätta barn till världen. Hur ser världen ut när mina barn växer upp? Finns det en värld att leva i? Kommer någon att göra något åt utvecklingen? Utvecklingen har kanske gått så fort att vi inte hinner med att tänka och se vad som händer?  Ska alla vänta på att någon annan gör något? Jag tror att det enda jag kan göra är att försöka tänka på min omgivning. Om jag tar hänsyn så kommer inte jag att kriga, om jag återvinner min sopor kommer inte jag att miljöförstöra, jag kan köpa varor som inte kommer från en fabrik som stort sett fungerar som på slavtiden, jag behöver inte förbruka energi i onödan och så vidare. Jag tror att mycket skulle kunna bli bättre om vi inte påtvingar andra allt som vi själva tycker. Vill man tro på en viss Gud så ska man få göra det utan att bli ihjälslagen. Var man än bor så borde man få säga vad man vill. Tyvärr så kommer jag tillbaka till det där med solidariska ledare. Det är alltid den med makten som bestämmer. Om någon börjar höja rösten om förändringar så slås det ner. Kom ihåg att man bara behöver vara solidarisk för att få makt. När man sen nått makten så förändras behoven och det solidariska kan läggas åt sidan. Så om vi ska prata utveckling, vad är det som behöver utvecklas? Människan vill utvecklas hela tiden och det leder till att utvecklingen i sig inte utvecklas. Jag tror det mesta av det jag sagt har sagts tidigare och det utspelas genom politik och religion. Vi är många på jorden och alla har vi egna idéer och olika behov och just på grund av den inbyggda egoism som våra behov styr så kommer vi inte tillrätta den naturliga vägen. Vi är tvungna att faktiskt tänka förbi våra instinkter. Det är ansträngande att förändra och det krävs att många samtidigt försöker förändra för att något resultat ska kunna ses. Vi behöver tänka mer lånsiktigt än vi gör idag. Det behöver ske på det privata planet, inom företagen, i samhället, både regionalt och nationellt för att sedermera kunna ge effekt på internationell nivå. Hur man gör kommer att vara olika från individ till individ eftersom alla lever olika och ser på saker på olika sätt, men nåt vi alla har gemensamt är ett samvete. Om vi varje gång vi behöver fatta ett beslut, lyssnar till vårt samvete så känner vi vad som är rätt och fel. Om vi gör det som känns bäst för samvetet och vi vet att ingen behöver lida för det, känna sig oförättad, orättvist behandlad eller förbannad så börjar vi komma någonvart. Jag är övertygad om att många idag vet att dom egentligen bestämmer sig för fel beslut och är beredda att ”ta skiten” för hur det än är kommer det att glömmas bort med tiden. Men just vid det tillfället gjorde det att någon blev förbaskad bara för att dom kände sig överkörda eller nåt i den stilen. Självklart så påverkar alla beslut någon på något sätt men det man kan göra är att föra en diskussion med berörda och gemensamt komma fram till en lösning som alla känner sig lite nöjda med.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.