6. Bottna i dig själv – Om att börja hos sig själv för att skapa förändring

Igår tog ledigt från skrivandet. Först och främst för att det var lördag och jag la tiden på familjen och mig själv. Jag tränade, promenerade i skogen och träffade goda vänner. Men också för att jag behövde reflektera lite extra och under tiden jobbade skallen på med olika tankar. Det är tankar som dyker upp när dimman har lättat. Hade tänkt skriva om hur man säger nej idag men jag skjuter det lite framåt för jag känner och vill beskriva något fundamentalt mer på djupet än de indikationer jag tagit upp kring det. Sen tänkte jag också uppmana dig om du läser mina inlägg att läsa allihop för sammanhangets skull. De hänger samman och jag refererar till sånt jag redan tagit upp och då kan det vara svårt att hänga med om du hoppar rakt in i det senaste.

Jag upplever att jag känner igen mig själv som jag var för flera år sedan. Varför, kan man undra? Mycket av det handlar om sånt jag beskrivit i tidigare inlägg och att jag någonstans på vägen gick vilse i mig själv och vändningen har inte gjorts i en enda stor och monstruös förändring. Däremot kan jag beskriva det som att jag fastnade i en återvändsgränd som jag kanske borde anat tidigare men jag gick hela vägen tills det verkligen var stopp och jag fick vända tillbaka till en tidigare korsning, ta upp kartan och kompassen och ta ut en ny riktning. Dessutom befinner jag mig inte vid något slut av en resa. Livet består av en lång resa till den dagen vi går vidare till nästa.

Som rubriken beskriver handlar reflektionen om att bottna i sig själv. Det kan vi nog både uttrycka och beskriva med olika ord. Det finns inget facit, det finns nog ingen universal lösning, utan som alltid något var och en behöver göra på sitt alldeles egna vis och att du tar dina steg i den takt som känns bäst för dig men jag tror det behöver vara en viss ordning. Stegen skulle jag vilja beskriva som erkännanden för sig själv och ärlighet mot sig själv och därefter startar den större förändringen och vi börjar vidga bekvämlighetszonen. Erkännanden handlar om självinsikt. Självkännedom har vi alla. Det finns EN person i denna världen som känner dig bättre än alla andra. Och det är du själv. Det är ingen reflektion, det är ett generellt konstaterande som i princip gäller alla människor. Självfallet finns undantag. Men här kommer självinsikten in. Eftersom vi känner oss själva, vet vi också vilka styrkor, svagheter och rädslor vi har och det är något som påverkar självförtroendet och skapar de där trollen eller inre rösterna som ska skydda oss…och för att våga krävs mod och du själv har redan modet men du behöver plocka fram det och bara det är läskigt i sig. Du bestämmer med ditt medvetna, inte med ditt undermedvetna (om du inte vill stanna kvar där du är i din skyddade zon). För att få det begripligt kanske det behövs något exempel, annars kan det vara svårt att nånsin ta första steget. Börja med något i ditt egna beteende. Jag är rätt säker på att du fixar det och i nuläget är det bara du som är involverad och det är alltså helt ofarligt 🙂

Välj ett beteende som du vet har satt dig i situationer som kanske gjort dig ledsen, arg, eftertänksam, skapat dåligt samvete eller iaf på något vis känts negativt. Det är oftast från en situation med en eller flera andra personer. Fundera sen på varför du upplevt den känslan. Berodde det på att du vid ett givet tillfälle gick direkt i försvarsställning? Eller du svarade med något som du i efterhand förstod själv var fel men att du vägrar erkänna det? Stod du på dig och diskussionen fortsatte och ledde till osämja? Var det med en person du redan har starka åsikter om som du kommer vägra låta få rätt? Har du ”fasta principer”? Stanna upp lite här och plocka fram ett exempel innan du fortsätter att läsa.

Välkommen tillbaks! Nu tar du du ditt färska exempel och tänker på din självkännedom. Kan du uppleva att du egentligen i förväg visste hur du skulle reagera den där gången? Det i sig är en insikt. Men för att inte behöva känna och uppleva samma känsla, hur skulle du ha gjort? Just här är det viktigt att erkänna för sig själv att det troligen handlar om en rädsla. Vi vågar ju inte blotta oss! Den inre rösten som skyddar och håller oss kvar i det trygga fick bestämma. För att konkretisera och ta nästa steg så kan det kanske vara bra att inte ta den absolut värsta situationen. Spontant kan jag gissa att många har råkat tänkt på någon av de värre situationerna och ofta handlar dessa om något som sker på en arbetsplats eller i samband med arbete men det kan också vara i privatlivet. Hursomhelst så är de värsta troligtvis inte hemma i familjen. Det handlar om hur bra man känner andra människor och är lite av kärnpunkten i hela resonemanget. Vi kan ju arbeta med en person i många år utan att riktigt känna varandra. Vi väljer att gå in i roller och ”accepterar” varandras beteende. ”Vi ska ju bara jobba ihop, inte gifta oss” eller ”vi kan ha en professionell relation och behöver inte träffas utanför jobbet” (något du känner igen eller hört tidigare?). Ju bättre relation, desto bättre känner vi varandras styrkor, svagheter, brister eller ”tillkortakommanden” och lär oss leva med det och acceptera det. Det är också troligt att ett beteenden blir öppet accepterade. Vi sätter stämplar och sen håller vi oss kvar där. Det är ok att vara dum eftersom vi tillåts vara dumma (alltså taskiga) trots att det egentligen sårar. Men hur många gånger har vi inte känt eller tänkt att även vår närmaste i livet nån gång skulle ta och lära sig eller ändra på sig? Hur lätt är det att ta upp en skitsak efter 5 år, 10 år, 20 år? ”Så dags att säga det nu!?” Mmm, jag tror du kanske börjar förstå hur jag resonerar? Att du kanske känner igen det? Bra isåfall! Men nu handlar detta inte om din fru, man, sambo, barn, föräldrar, syskon, jobbarkompisar. Det handlar om DIG. och det är här modet kommer in. Börja att ändra på ditt eget beteende och inte försöka ändra på andras beteende. Du kan själv ta upp med någon du väljer att börja med, ett exempel som du är medveten om. Säg helt enkelt ” Jag har tänkt på att jag alltid/oftast/ibland…gör/säger/reagerar…när du frågar/säger/föreslår/gör…” och ”jag känner att jag sårar/irriterar/gör dig besviken…” ”Är det så eller hur upplever du det?” Lyssna på svaret! Men du kanske inte ens behöver ta upp det? Du kanske redan vet exakta svaret? Men ändå fortsatt? Sluta bara då med det. Börja ändra på dig. Nästa gång, gör tvärtom! Du kommer säkert få ett förvånat ansikte framför dig och en fråga om vad som hänt! Då kan du säga att du har tänkt på det och vill skapa förändring. Jag tror någonstans i botten av oss själva att vi alla vet vad som finns hos oss själva men vi är så förbaskat svåra och fega att vi fortsätter ändå. Och vi spelar ett spel med alla i vår omgivning, går in i roller och spelar med. Vi tillåter andra att fortsätta för att då slipper vi själva ändra på oss. Vad dumt! Men när vi stöter på ärliga människor som ser igenom oss så blir vi rädda, backar undan och undviker relationen. Vi kanske t o m pratar illa om, skvallrar om o s v för att skydda oss själva. Och vi gör det ihop med de andra som självklart håller med för att få stanna i sin zon och undvika det otäcka.

Det finns ju lika många exempel gånger tio som det finns människor så konkreta exempel är väldigt svårt för mig att lyfta fram och jag har mina teorier och reflektioner. Att sätta ord på djupa tankar är inte det lättaste. Du måste själv hitta din egen väg eftersom din karta, ditt liv, är unik. Verktyget, kompassen däremot är uppbyggd på samma vis både för dig och mig! Och som jag skrev, det är otäckt och jobbigt att erkänna för sig själv. Men var ska du börja om inte där? Du behöver ju inte skylta för omvärlden vad du kommit fram till. Det som är väsentligt är att du själv vill och sen är det bara att göra det. Jag tror att om du läst ända hit så har du också nåt en insikt redan och är nyfiken på dig själv.

Vill du göra förändringar så är det alltså viktigt att börja hos sig själv. Börja sopa framför egen dörr, börja visa upp den rätte jag, börja utveckla dina relationer genom att den verklige du uppträder ärligt och modigt. Och här påminner jag om att inte måla upp bilden av ett slutmål. Det är ett steg i taget som gäller. Resan börjar fortfarande med ett steg även om den är på tusen mil! När du tagit första steget med ett lätt exempel och börjat förbättra relationen så tar du nästa. När du gjort det många gånger blir det bara lättare och lättare och sen går det som en dans. Du har vidgat din zon, du känner dig stark och du har garanterat förbättrat självkänslan många gånger om. Självkännedomen är densamma, det är bara självet som har utvecklats! Och det genom att var modig att med hjälp av självinsikten göra ta tag i ditt undermedvetna självskydd.

Stanna upp! Ett steg i taget! Rita inte upp oöverskådliga hinder! Sluta leta argument mot att inte göra det du vill! Säg stopp till dig själv när du sätter upp hinder. Det finns inget som är omöjligt, det är bara olika svårt. Man behöver inte göra allt på en gång. Man behöver inte ha allt på en gång!

Jag kände själv när jag skrev denna text att det kan vara provocerande och att jag påstår en massa saker, att jag vet att det är fel på dig! 😉 Så är det ju självklart inte. Det är min egna reflektioner och jag beskriver med mina ord hur min teori ser ut och att det fungerar för mig. Jag hoppas dock att du har någon nytta av det och når jag en annan människa så har jag lyckats.

”Big things often have small beginnings”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.