2. Vart ska jag börja? – Om att ta fram modet, våga vara sig själv och ta de första stegen

Trollkarlstjärn

Bild från Trollkarlstjärnen vid Kilsbergskanten. Jag tog bilden i November! Skogen är en skön plats för vila och träden ger dig mängder med energi om du ger dig tiden att tala med dom.

Egentligen kan jag börja i vilken ände som helst men det handlar om mig själv

I mångt och mycket handlar mina reflektioner om både insikter och om hur människor fungerar eller inte fungerar. Alla är olika, olika är bra. Men olikheterna ställer krav på att vi känner igen dom. I grunden verkar människan instinktivt gå i försvarsposition och sen ska vi ”stand our grounds”, alltså försvara vår position till varje pris! Detta är ju kanske inget som gemene man går och tänker på i alla situationer en helt vanlig dag men det kanske kan vara intressant att medvetet fundera på det?

Varför har vi så svårt att erkänna andras åsikter? I sak kanske det inte handlar om fakta, dvs att en annan person faktiskt har fel. Det kanske handlar om en omedveten känsla? Vi har vid något tillfälle bildat oss en uppfattning om personen, eller den ”typen” av person? ”Jaha, hen var alltså en sån, minsann! Det är bäst att passa sig!” Genom livet träffar vi ju en himla massa människor. Jag tror inte vi kategoriserar alla, vare sig medvetet eller hela tiden. Men med tiden, åren, livet, erfarenheten, situationer o.s.v, så har skallen fyllts på, långt inne i arkivet, med en salig blandning av olika ”typer”. Vad är det som säger att vi då INTE i vårt undermedvetna ”fackar in” folk? Det är en teori men jag tror ändå att vi enkla varelser förenklar saker närhelst vi kan. Vi är ju trots allt lata av naturen! Så när vi träffar en ny person så gör vi en kategorisering oavsett om vi vill eller inte. ”Jahaja, där har vi en sån, igen…”. Detta tillvägagångssätt skulle också kunna översättas till fördomar. Det är något vi känner igen och som vi pratar om. Vi har alla fördomar. Jag har det och du har det. Fördomar föds någonstans under livets gång för vi föds definitivt inte med fördomar som en egenskap! Det vet alla som sett små barn interagera.

Vill vi inte lära känna människan bakom skalet? För hur vi än vänder och vrider på det så är alla, och jag menar alla, unika individer. Varför vi tillåter oss själva att göra val utifrån fördomar, det vet jag inte. Jag tänker mest att ju fler som är lite mer medvetna desto mer glädje, kärlek och fred borde vi kunna se i framtiden. Jag har några gånger, i arbetsrelaterade diskussioner, uttryckt ”man lämnar hjärnan på hatthyllan, eller i omklädningsskåpet innan man går in på arbetsplatsen”. Det kan låta provokativt men hur många har inte sett två olika personer i samma skal, på jobbet och på fritiden? Vi kliver in i roller! Människan är ett flockdjur och i flocken finns olika roller. T ex finns det naturliga ledare i flockar i naturen. Det finns det också hos människor. Vi kallar dessa för informella ledare. Vi ser dom inom idrotten, bland vänner, vid katastrofsituationer och i andra olika sammanhang där människor samlas och vi grupperar liksom in oss naturligt i olika roller även om vi ofta ser fler av samma sort och då kan det positioneras en del innan det faller på plats.

Men så har vi människor då hittat på egna hierarkier…och med vi så är det historisk vanligast att det varit män som gjort det (Jag tänker ofta på hur världen sett ut om det varit kvinnor som fått styra). Det började nog i grottorna redan och fortsatte med byar, områden, kyrkor, städer, länder o.s.v. Vi började byteshandla och göra affärer och det har ju varit en del krig genom åren. De flesta krig handlar om att äga. Makt, pengar, kontroll över andra o.s.v och när man väl fått något av detta vill man inte släppa det ifrån sig. Vi frångår det naturliga när vi organiserar grupper utifrån fel premisser helt enkelt. Vi får bli något onaturligt! Officerare blev officerare för att dom kom från rätt familj eller hade utbildning. Dessa gav order och ledde soldater för att dom skulle, inte för att dom kunde! Känns det igen på någon arbetsplats? Inte konstigt att det uppstår konflikter. Inte konstigt att vi lägger hjärnan på hatthyllan!

Nu är jag inte ute efter en revolution och att vi ska avsätta en massa folk från olika roller. Men jag skulle önska att vi vågade vara oss själva, att vi vågade erkänna våra brister, att vi vågade berömma andra, att vi vågade be om hjälp, att vi respekterade varandra som människor, i alla lägen. På en arbetsplats har alla olika roller. Men utanför rollerna kan man se på alla som arbetskamrater på samma plan. Det finns inget att vara rädd för och skapar man en atmosfär med öppenhet, påverkansmöjlighet, delaktighet och självfallet en känsla av att känna sig behövd så skjuter trivseln i höjden, glädjen sprider sig och det blir nästan ett självspelande piano när allt blir tydligt! I förändringsarbete brukar det också innebära att alla inte accepterar vad som sker. Därför är det viktigt att verkligen gå till botten med allt för att ”rensa” och kunna börja med det nya. I slutänden kanske det inte bara är en ögonöppnare för vissa utan även en skön spark i baken att ta tag i sig själv och göra något annat när man inser att man befinner sig på fel plats!

Låter det flummigt? Jag anser det vara en inte alltför komplicerad verklighet att uppnå. Kulturer på arbetsplatser kommer ingå som en del i mitt utvecklingskoncept, i stort och smått. Det är lätt att bli hemmablind, att skygglappar åkt på, att huvudet hamnat i sanden eller hur man nu vill uttrycka det. En slutsats jag drar från min egen erfarenhet är att ”stoppklosseri” inte alltid beror på felaktiga strukturer, eller för den delen fel person på rätt plats. Många gånger beror det på människan som sådan. Jag tror på individuell utveckling, att lära känna sig själv ordentligt och få balans på självinsikt, självförtroende och självkännedom. Genom att själviskhet skapas harmoni. Att vara egoist betyder inte att vara dum mot andra. Det betyder att ta hand om sig själv men man behöver visa hänsyn till andra.

Vi investerar alldeles för lite i oss själva. Vi kan lägga pengar på bilar, hus, konsumtion, nöjen o.s.v men vi kan mitt i detta ändå känna att vi inte mår riktigt bra eller vet vad vi ska göra med livet. Tänk om vi skulle investera lite mer i oss själva? Om jag mår bra kommer min omgivning att påverkas positivt. Simple as that! Det är kanske lite fult att göra det och andra kanske har åsikter om det? ”Inte ska väl jag?” Eller vad är det som hindrar oss? Jag har under ett flertal år lyckats bli egoist. Det är inte helt lätt att komma dit men det finns stöd och verktyg för det. Allt behöver man inte göra själv när det finns hjälp. Men självfallet kommer det med att arbeta med sin egen förändring. Jag kan tipsa om vem du kan vända dig till men första steget är att du bestämmer dig! Vill du så kan du! Upplever du att du befinner dig i kris? Oroa dig inte! Kris betyder förändring! Du är just på väg att ta första steget in i något nytt.

Det du vill göra kan du göra! 

”En resa på tusen mil börjar med ett steg” – Gammalt kinesiskt ordspråk

4 reaktioner till “2. Vart ska jag börja? – Om att ta fram modet, våga vara sig själv och ta de första stegen

  1. Tusen takk for fine refleksjoner, Royne. Du fikk alltid meg til å føle meg verdifull og uredd. Jeg var trygg og turte ta den plassen jeg skulle ha. Mye takket være deg (og litt meg😃). Den magien du skaper rundt deg er akkurat som du beskriver. Ja, kart og terreng stemmer. Du er ganske enkelt en sjeldent god leder👌

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.